Med anledning av de många samhällsproblem som rasism orsakar och som gång på gång aktualiseras i den amerikanska såväl som svenska samhällsdebatten, vill jag ta tillfället i akt att publicera detta inlägg skrivet av en amerikansk kollega tidigare i höst. Tillsammans står vi upp för klimaträttvisa – och rättvisa är till för alla. Olivia Linander, 350.org
Svensk översättning: Hanna Leghammar. Tack även till Wendy Francis för hjälp. Originaltext på engelska finns här – vi ber om ursäkt om det svenska språkbruket inte motsvarar alla underliggande betydelser i Deirdres text och tar tacksamt emot kommentarer på den svenska texten. Maila då olivia (snabel-a) 350.org, svensk kollega till Deirdre.
Av Deirdre Smith, Strategic Partnership Coordinator hos 350.org
Jag hade inga svårigheter att se parallellerna mellan tragedin i Ferguson, Missouri, och mitt arbete med att stoppa klimathotet.
Det visas på nyheterna överallt: Polis i militärmundering med tunga vapen riktade mot obeväpnade svarta människor med händerna i vädret. Bilderna fick mitt hjärta att klappa på ett alltför välbekant sätt. Jag blev förkrossad över det som hände Mike Brown, hans familj och invånarna i Ferguson. Jag slöt ögonen och mindes nästan omedelbart rädslan över min familjs säkerhet, en rädsla som jagat mig de senaste åren.
Bild från innan stormen Katrina, New Orleans.
I efterdyningarna av den klimatkatastrof som orkanen Katrina utgjorde för snart 10 år sen, såg jag samma skeenden. Polis med vapen riktade mot obeväpnade mörkhyade människor med händerna i vädret. Deras ambition var att ”återställa ordningen”, och därför blev min familj och deras samhälle demoniserade, de beskrevs som tjuvar och ansågs vara farliga. När katastroferna slår till brusar samhällets dolda rasism upp. Mer än något annat lyfter klimatförändringarna fram vår tids konstanta och överlappande kriser.
Scen från Feruson, MO
Jag blev djupt sårad av mordet på Mike Brown, samtidigt som jag undrade varför så många var förvånade; detta är tyvärr vardag för svarta i USA. 2012 dödades en obeväpnad svart man av myndigheterna var 28:de timme (om man slår ut det över året), det har ökat till idag. Jag tänker på min bror, min brorson, mina bröder och systrar som fortsätter att kämpa för respekt och empati, och som kan förlora sina hem eller till och med liv för kampen mot orättvisan.
Är detta New Orleans eller Ferguson, ser du skillnad?
För mig var kopplingen mellan myndighetsvåld, rasism och klimatförändringar intuitiv och sunt förnuft.
Att tidigt kunna förstå hur allt detta hänger ihop här [i USA], och ofta på annat håll, är till viss del ett resultat av min erfarenhet av att växa upp som mörkhyad i USA, och att växa upp i New Mexico, en plats där klimatförändringarna härjar för fullt. New Mexico visar, som Oscar Olivera noterar, tidiga signaler på det som triggade Cochabama Water War, ytterligare ett exempel på hur en kombination av förtryck och extremväder spär på myndighetsvåld.
Problemen med Cochabama och Katarina handlar inte bara om orkanen eller torkan – utan om vad som sker därefter. Den institutionella försummelsen av sårbara samhällen mitt i en kris; kriminaliseringen av folket som bemöts med polisiärt våld; den pågående segregeringen av New Orleans svarta befolkning då rivningsprojekt ersätter de billigare bostäderna med höga lägenhetshus – tillsammans leder allt detta till att företagen kan exploatera vår tragedi med hjälp av rasism, söndring och avhumanisering (Naomi Klein kallar det för the Shock Doctrine). Men det handlar om vad som händer innan också; hur från första början de samhällen som domineras av svarta och andra rasifierade människor har kolraffinering, oljesand och gasbrunnar i sina närområden för att utvinna fossila bränslen.
Denna typ av söndringar förhindrar oss att mobilisera oss i de rörelser vi alla behöver för att möjliggöra en ny framtid åt oss, en framtid där vi har ren energi som inte dödar oss, skapar jobb som bidrar till både vår värdighet och vårt uppehälle. I efterdyningarna av orkanen Katarina sågs svarta människor som tillgångar att utnyttja fritt av makten som ville söndra oss, och målade upp katastrofens offer och hjältar som förbrytare.
Hur skulle du blivit framställd om det var du som blev dödad av polisen?
Under hashtagen #iftheygunnedmedown har reaktioner samlats som ett svar på medias skildring av Mike Brown och oräkneliga andra offer. Svarta människor ställer sig frågan: ”om jag blev dödad av polis, hur hade jag blivit beskriven?” Det illustrerar hur rasismen och skuldbeläggningen av offer bland urbefolkningen blir det centrala fokuset hos media i deras bevakning av samhället i kris.
En diskurs som avhumaniserar och skuldbelägger offren gör att samhällen med en hög grad svarta blir ännu mer sårbara i efterverkningarna av en klimatkatastrof. Om extremväder handlar om torka, översvämningar, orkaner och bränder så handlar bemötandet av människor i kris om makt.
Genom att demonisera och skapa en illusion av ”de andra” tillåter mainstream-USA att känna sig oberörd och avskild från verkställandet av det oacceptabla, institutionaliserade myndighetsvåldet. Om vi vill skapa något tillsammans och realisera vår gemensamma makt måste vi ta ställning mot ett ”vi och dom”-tänk – att ta ställning mot denna kulturella norm kommer inte att bli enkelt men det är en stor utmaning som vi måste ställa oss inför.
Vi påverkas alla av klimatförändringarna, men alla påverkas vi olika.
Det är i samhällen med afroamerikaner och fattiga som fossilbränsleutvinningen slår hårdast, det är även de som blir negligerade av myndigheterna när katastrofen inträffar. Oproportionerligt många afro-amerikaner bor i de områden som är mest sårbara inför en klimatkatastrof. Myndighetsvåldet bör vara allas angelägenhet, men erfarenheten hos många unga svarta män – framförallt i USA, är unik. Vi som inte är svarta unga män måste anta utmaningen att förstå att vi troligen aldrig kommer uppleva den nivå av demonisering som de utsätts för. Det är den typen av solidaritet som behövs för att bygga folklig makt – den typ av makt som målmedvetet står upp mot orättvisa och hjälper oss alla att vinna våra strider, tack vare att vi står förenade.
Detta är svårt arbete. Det kräver av oss alla att lyssna och arbeta med antirasistiska organisationer, och det kräver själviakttagelseförmåga för att ifrågasätta det vi har lärt oss samt att rannsaka det inre förtrycket. Det handlar också om att få klimatorganisationer att erkänna och förstå att vår kamp inte enbart handlar om koldioxiden i luften utan om makthavarna på jorden.
Många har poängterat att klimatrörelsen behöver en ökad förståelse också för den interna ojämlikheten i maktfördelning; mellan mainstream och gräsrötter, mellan färgade och vita, mellan Nord och Syd. Vi behöver arbeta även med detta om vi på riktigt vill skapa den rörelse av mångfald och ledarskap vi behöver för att nå vårt mål.
Händelserna i Ferguson erbjuder oss klimatorganisatörer ett viktigt ögonblick, att se oss om i rummet och ställa frågan ”var är alla rasifierade människor?”. Det ger dig tillfälle att rannsaka dig själv och fråga dig om du verkligen bryr dig om varför – och om du är redo för det hårda arbete, den solidaritet och det lärande som det innebär att verka för ”mångfald” i vår rörelse. Personligen tror jag att klimatrörelsen är beredd att ta sig an utmaningen.
Det här är inte en tillfällighet, det är institutionellt och det har rötter långt bak i tiden.
Jag kan inte nog poängtera hur viktigt detta är för mig, som svart klimaträttvisekämpe, så väl som för min familj, att se klimatrörelsens solidaritet med folket i Ferguson och med rasifierade samhällen runtom i landet som kämpar för rättvisa. Andra rörelser ställer sig i rampljuset för vår sak; arbetarrörelsen, HBTQ och människorättsorganisationer har alla tagit tydlig ställning för att visa att de håller den svarta befolkningen om ryggen. Hot mot civila protester är ett hot mot oss alla. Det polisiära övervåldet mot miljörörelsen är inget nytt, vi har sett det förut: t.ex. förtrycket mot den internationella rättviserörelsen då polisen i Miami tog till gatorna med pansarvagnar för att råda bot på protesterna mot Free Trade Area of the America 2003, för att nämna ett exempel.
Bild av polisiärt övervåld mot miljörättsaktivister i Miami 2003. Efter att ha banat väg för denna modell, har poliser över hela USA börjat nyttja militärvapen med lite eller ingen utbildning i användandet av dem.
Det har hänt våra rörelser förr och det kommer hända igen. Som James Baldwin uttrycker det: ”if they come for you in the evening, they will come for us at night”. Men solidaritet och självreflektion [i den engelska texten: allyship] är viktigt i sig själva. Fossilindustrin hade glatt sig åt att se oss alla tro att vi kan vinna på egen hand, genom att arbeta med ”enskilda frågor”. Det är dags för klimatrörelsen att kliva fram – för att visa att vi inte står bakom ett rastistiskt vi-och-dem-tänk, här i USA eller någon annanstans.
Vi har mycket att lära om hur vi kan gå samman, och vi håller på att lära oss hur våra olika strider delar samma rötter. Om vi redan visste allt vi behöver veta om hur man förhåller sig till klimat- och miljökatastrofer så hade vi redan åtgärdat dem. Nu är det tid att lyssna och ta till oss kunskapen från våra allierade i rörelser som samskapar världen vi alla vill leva i.
Alltmedan kriserna eskalerar och klimatförändringarna blir värre, måste vi förbereda oss på att se en hel del mer myndighetsvåld och förtryck – såvida vi inte organiserar oss för att förändra det nu.
Det första steget mot förståelse är att lyssna. Det andra att börja gräva.
Jag skulle kunna tillbringa hela dagen med att berätta om de briljanta strategiska analyser och ledare som återfinns i historiskt förtryckta sociala grupper. Jag skulle kunna berätta… men din väg till att förstå varför solidaritet är viktigt är just din. Ta vara på möjligheten att undersöka och upptäcka. Ta vara på möjligheten att samla och uppvisa vår kraft tillsammans. Om vi bromsar klimathotet och anpassar oss efter klimatförändringarna så kommer vi, för att vi förstod våra fiender och framhävde vår kollektiva makt, att vinna och vår vision förverkligas. Ta dig tid att läsa kraven från Dream Defenders, Freedomside och Organizing Black Struggle. Läs om solidaritet och white allyship, och lägg märke till afrofobi som dyker upp i de sammanhang där du befinner dig. Ta en stund idag att verkligen tänka över hur vi egentligen borde konfrontera klimatkrisen, och ställ dig frågan om du är villig att dyka ner i det långsiktiga och komplexa arbete som detta kommer kräva.
Jag tror på oss.
Mitt i min ilska, frustration, sorg, målmedvetenhet och utmattning är jag tacksam att jag står kvar med en enda rungande tanke: Jag tror på oss.
Att arbeta med klimatfrågor kräver mod, och jag är ändlöst inspirerad av mina kamraters och kollegors förmåga att handskas med den motsägelsefulla, komplexa och överväldigande verklighet det innebär att ta sig an denna utmaning. Jag är glad över den fördjupade förståelse och den samarbetsvilja som jag sett i gränsöverskridande rörelser det senaste året. Ju mer komplexa (och obekväma) vi tillåter oss själva att vara, desto enklare blir faktiskt saker och ting: vi är i detta tillsammans och våra strider är sammanlänkade.Vi vet inte allt själva, men tillsammans vet vi tillräckligt.
