Fossil Free Sverige

Text skriven av Robin Holmberg, stats- och miljövetarstudent och miljöaktivist

Torsdagen den 12 maj samlades ett gäng aktivister från hela Sverige på climate camp i Proschim i Tyskland, nära den polska gränsen. Vi samlades tillsammans på kvällen i lägret med ett gäng andra aktivister med olika etniciteter, nationaliteter, ålder, bakgrund för att gemensamt kämpa för en sak – för att få Vattenfall att avveckla sin brunkolsverksamhet (istället för att sälja ansvaret vidare).

För mig blev detta en upplevelse för livet som kan komma att bli historisk. Vi möttes av en fantastisk stämning med otroligt uppstyrd organisation kring sjuk- och hälsovård, informationstält, ett juridiskt team och såklart även alla gedigna engagerade som såg till att vi fick supergod vegansk mat under hela vistelsen.

På fredagen började massaktionerna. Redan dagen före fick vi reda på att aktionen med att gå ner i kolgruvan hade flyttats en dag tidigare: till fredagen. Vi delade in oss i stora grupper som kallades för “fingrar” i olika färger. De blå och röda fingrarna skulle utföra fredagens aktion. För att vara så förberedda som möjligt fick vi gå igenom aktivistträningar i civil olydnad. Vi formade våra affinity-groups (mindre grupper som håller ihop under aktionen) utifrån ideologisk övertygelse och beredskapen att gå lika långt i de olika aktionerna. Jag hamnade i en grupp tillsammans med 5, inte för mig helt okända, vänner och som höll ihop resten av helgen. Vi väntade till nästa dags aktioner.

Lördagen grydde och dagen med stort D var här. Min affinity-group var mentalt redo tillsammans med de många andra för att ansluta med det orangea-fingret: dvs. att gå hela vägen till tågspåren för att blockera tåg från att komma till kolkraftverket.  Över 1000 personer började tåga på lördagsmorgonen till tågspåren. Allt gick som på räls, fast vi gick. Färden fylldes med festlig karnevalsstämning allteftersom sambaorkestern trummade på och att vi sjöng slagord, samtidigt som solen lyste starkt. Vi blev stärkta av stämningen och det fina vädret. Det här kommer gå riktigt bra tänkte vi, riktigt bra.

 

Vi var sedan framme på spåren, fyllda med entusiasm och kampanda. Väl på spåren stannade vi bara ett litet tag. Det blev en liten paus för delegationsmöte i ett tillfälligt plenum för delegater från varje affinity-group. Vi bestämde oss sedan att gå vidare. Vi gick och gick i värmen, men fortfarande på gott humör och beslutna om vad vi skulle göra: att fortsätta blockera järnväg längre fram. Sedan kom en mycket spännande nyhet. Vi fick reda på att det var möjligt att gå in i kolkraftverket. 4 av oss i vår 6-personsgrupp bestämde oss för att göra det. Tågandet från spåren och till kolkraftverket fylldes återigen av glädje, kamp och sång. Vi kände att ”Nu är det stora saker på gång” och tog oss vidare in i kolkraftverket.

Väl inne var det flera som tryckte på nödstopp och vi tog oss alla runt på området. 20 minuter gick och sen hände det. Polisen stormade in, fullt munderade med kravallutrustning redo med sina batonger och pepparspray. Jag fick själv stå öga mot öga med polisen och utstå batongslag, liksom många andra. Mina slag är dock lindriga i jämförelse med andras, då några blev ordentligt skadade.  Jag och min affinity-group lyckades efter det ta oss från polisen och ut från kolkraftverket, utan några större skador och undgå att bli arresterade.

 

Mötet med polisen vittnar om den samtid vi lever i: att ekonomiska intressen väger högre än de sociala och ekologiska eftersom att de gjorde allt för att skydda kolkraftverket medan vi var där för att skydda planeten från just det kraftverket och dess enorma koldioxidutsläpp.

Söndagen grydde och sista dagen för aktioner var här. Jag och min affinity-group stannade kvar i campet med minnen från gårdagen, såväl psykiskt som fysiskt (främst träningsvärk) men glada över det vi åstadkommit med att slutligen stänga ner kolkraftverket till 20% av sin kapacitet, blockera tågspåren i 48 timmar och alla de som tog sig ner i gruvan.

 

Kvällen avslutades med en storslagen fest för att fira våra segrar, men kampen slutar inte där.

Vi samlades för att säga till både den svenska regeringen och den tyska om att nu är det nog! Det är dags att sluta hyckla och ställa om. Om Sverige ska nå sina miljömål, målet om att bli världens första fossiloberoende nation och i och med ratificerandet av Paris-avtalet efter COP21 krävs det kraftiga åtaganden för att leva upp till dessa mål. Imorgon den 24:e maj debatteras frågan i riksdagen, men regeringen kan själv fatta beslutet.  Vi väntar otåligt på att makthavarna ska ta sitt ansvar.

Ende Gelände-helgen blev en minnesvärd tid och för mig en av de mest känslomässiga upplevelserna jag någonsin haft. All den gemensamma kraft som cirka 4000 människor visade prov på: en annan värld och framtid är möjlig, bara vi förenar oss. ”We are unstoppable, another world is possible”.

Ende Gelände – hit men inte längre! Låt kolet ligga!

– Robin Holmberg, stats- och miljövetarstudent och miljöaktivist