Screenshot från video av Greenpeace Czech Republic
Text av Emma Örn
När jag var 23 år gammal reste jag till Köpenhamn för att vara volontär för Greenpeace under klimattoppmötet COP15 (2009). Varje iskall morgon stod jag utanför mötesbyggnadens avspärrningar iklädd knallgul jacka och mitt bästa leende för att få prata med så många som möjligt av delegaterna som var på väg in. Jag var övertygad om att just det klimattoppmötet skulle bli en vändpunkt i mänsklighetens historia.
Vi var många som kände sorg och uppgivenhet när det inte blev så. Vi lärde oss att inte sätta vårt hopp till toppmöten. Vi är fler och fler som ser klimatavtal som – i bästa fall – ett verktyg men inte som en lösning i sig självt. Tack vare den insikten blev mobiliseringen kring COP21 i Paris inte ett slutmål utan en startpunkt att ta spjärn mot. Att vara på plats vid den startpunkten gav mig nytt hopp för rörelsen, eller egentligen: alla olika rörelser som på något sätt kämpar för en hållbar och rättvis framtid.
I somras reste jag till tyska Rheinland för att vara med i mass-aktionen Ende Gelände. Vi var 1500 människor från olika länder med det gemensamma målet att blockera en brunkolsgruva. Den tillfälliga nedstängningen lyckades faktiskt. Det mest fantastiska med Ende Gelände som aktion var att den drog till sig många som mig, som aldrig har ägnat sig åt civil olydnad förut. De som var mer erfarna aktivister delade kunskap och strategier med oss som var nya tills vi kände att vi förstod vad vi gjorde och var förberedda.
Det var en fantastisk känsla av sammanhållning och målmedvetenhet. Men jag var också väldigt rädd. Jag har aldrig förut varit i en grupp som blir utsatt för så brutalt polisvåld som det som ägde rum kring gruvan. Sen dess har jag tänkt på hur jag kan hantera den rädslan, om jag trots den är övertygad om att den här typen av aktioner behövs. Ibland tänkte jag att det kanske inte är för mig, att jag kanske ska göra andra saker som behövs i klimatrörelsen.
Flera månader senare, i Paris under COP21, träffade jag aktivistveteranen Roanne från Storbritannien. Hon berättade att hon har varit med om många framgångsrika aktioner i sitt liv.
Vad är nyckeln till det, varför har de aktionerna lyckats så bra? frågade någon.
Roanne svarade: Framför allt för att jag har varit del av en grupp som håller ihop och stöttar varandra. Och för att vi inte har försökt överkomma vår rädsla. Vi accepterade att vi var rädda och fortsatte framåt med skakande knän.
Då tänkte jag att jag också kan göra det. Att det finns nåt viktigt med att så många som möjligt är med i den delen av rörelsen som gör direkta aktioner. Oavsett vilka erfarenheter en har sen förut och hur modig en är.
Därför kände jag också att det kanske viktigaste med Red Lines-aktionen – protesten mot det otillräckliga klimatavtalet i Paris 12 december – var att så många som möjligt kände sig tilltalade och inbjudna till att vara med på en massiv civil olydnads-aktion. Även om aktionen när det väl begav sig blev mer som en klassisk demonstration (på grund av polisens val att ge oss tillstånd för aktionen kvällen innan), så spelar det roll vad vi förberedde oss för. Vi var tusentals som var med på aktionsträningar den veckan och som därmed var inställda på att använda civil olydnad på Paris gator. Det betyder att vi är närmare att vara redo nästa gång det behövs, till exempel under de nya Ende-Gelände och Break free-aktionerna som planeras runtom i världen i maj 2016.
Det betydde mycket under veckorna i Paris att det redan då fanns en konkret plan för större aktioner inom en nära framtid. Idén om Paris som ett startskott för att eskalera rörelsen blev mer verklig.
Häromdagen anmälde jag mig till en teaterworkshop som ska hållas i Stockholm 14 februari. Den handlar om att dela erfarenheter från aktivism innan, under och efter COP21. Jag hoppas på att få ta del av vad många andra känner om allt det här. Ju mer jag kan få lära mig av andras erfarenheter och tankar, desto större chans att jag kan fortsätta framåt, fast mina knän skakar.
– Emma Örn, Stockholm
Anmäl dig du också till teaterworkshop i Stockholm den 14 februari 2016 och till massaktionen Break Free i maj 2016