Fossil Free Sverige

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag var en av omkring 120 personer som omringades av polis och greps under Ende Gelände. Vi släpptes igen nästa dag.

Däremellan hann jag med en av de bästa picknickar jag varit med om. På vår lilla asfaltsplätt där vi satt under eftermiddagen och kvällen, omringade av poliser, delade vi på vår medhavda matsäck och  såg till att alla fick vatten. Vi hade levande musik, gemensam sång och lek med stor uppblåsbar silverkub i kvällssolen. När det blev kallare fick vi filtar och te från lägret, och vi skrattade och pratade utan att egentligen känna varandra. Vi hurrade åt medgripna som fördes förbi och vi skrattade åt poliserna som turades om att få värma sig i sina bilar och som i mörkret försökte lista ut vem som var vem av oss. När jag kom ut från polisstationen efter att ha släppts från häktet möttes jag av hurrande människor, soppa och godis.

Jag menar inte att förhärliga tillvaron som gripen. Den inkluderar också att sitta och frysa i timmar (bokstavligen) i väntan på att transporteras iväg till polisstationen, sedan sova några ynka timmar på ett betonggolv, visiteras om och om igen, få mat väldigt sporadiskt i form av bröd och vatten, och generellt ha väldigt lite information om vad som skulle hända. Men tack vare alla de som jag greps tillsammans med så tar de jobbiga delarna upp väldigt lite av mitt minne.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag åkte till Ende Gelände för att fysiskt stoppa kolbrytningen och symboliskt visa världen och Sveriges regering att om de inte har vettet att ta ansvar för vår framtid så är vi många som är villiga att ta saken i egna händer. Kolet det handlar om tillhör svenska staten och är alltså också mitt. I mitt namn tillåts en förstörelse och global orättvisa som knappt går att fatta vidden av. För mig är det oförsvarbart och det minsta jag kan göra är att reagera mot det.

Och det var helt otroligt att bland nära tusen andra vandra iväg från lägret mot transporträlsen och sen bara sätta sig i vägen. Kan ett motstånd bli mer konkret? 

Jag är medveten om att vi därmed också bröt mot lagen och att det får konsekvenser. Kanske förväntade jag mig inte att just jag, på riktigt, skulle gripas. Det är faktiskt en rätt absurd tanke. Men så här i efterhand kan jag antagligen predika om att det är en rimlig uppoffring. Framför allt är det dock glädjen och stödet under det dygnet som jag bär med mig och som gör mig övertygad om att det här inte var sista gången.

– Sofia, studerande och miljöengagerad och en av tusentals på plats i Tyskland